Internationella och regionala (EU) överenskommelser styr
Upphovsrättsregleringen gäller, som all annan nationell lag, bara i det egna landet. Men marknaden och användningen av text, bild, film, musik och andra verk rör sig ofta över nationella gränser.
Behovet av att skydda upphovsmän utanför det egna landets gränser resulterade därför redan 1886 i en internationell överenskommelse, Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen), som fortfarande är aktuell och av mycket stor vikt för att bestämma grunderna för upphovsrätten och hur den ska hanteras länderna emellan. Bernkonventionen administreras av FN-organisationen World Intellectual Property Organisation (WIPO) och har idag (november 2014) 168 medlemsländer.
Huvudprinciperna i Bernkonventionen är krav på minimiskydd, ingen formalia samt nationell behandling. Kort förklarat ska det upphovsrättsliga skyddet i varje medlemsland uppfylla de minimikrav som anges i Bernkonventionen och det får inte finnas några formkrav, t.ex. registreringskrav eller liknande, för skydd.
Upphovsmän som är medborgare i ett land som är medlem i Bernkonventionen har rätt till skydd i alla andra medlemsländer. Det innebär att svenska upphovsmän har skydd för sina verk i alla de 167 länder som, utöver Sverige, är medlemmar i Bernkonventionen, exempelvis alla EU-länder, Australien (sedan 1928), USA (sedan 1989), Ryssland (sedan 1995) samt Kina (sedan 1992).
Under 1900-talet utvecklades upphovsrätten genom ändringar och tilläggsprotokoll till Bernkonventionen. Det infördes också närstående rättigheter för bl.a. utövande konstnärer (musiker, skådespelare), film- och musikproducenter samt radio- och TV-bolag.
Sedan mitten av 1990-talet har rättsutvecklingen skett också genom bestämmelser i Värdshandelavtalet (det s.k. TRIPS-avtalet) och genom regionala harmoniseringar i EU-direktiv och genom EU domstolens praxis. |
 Varje land har frihet att utforma sin nationella upphovsrättslagstiftning, så länge den inte strider mot de internationella åtaganden som gjorts.
Genom att ansluta sig till dessa och genom sitt medlemskap i EU har svenska staten förbundit sig att i sin lagstiftning följa det som överenskommits i konventionerna och inom EU.
Överenskommelserna kan som huvudregel inte tillämpas
direkt av svenska domstolar och myndigheter utan måste för
att bli gällande rätt i Sverige införas i vår
lagstiftning.
Det finns idag (november 2014) elva EU-direktiv med syfte att harmoniera olika delar av upphovsrätten som införts eller håller på att införas i svensk lag. De omfattar skydd för datorprogram, databaser, och närstående rättigheter, om uthyrning och utlåning, satellit och kabelöverföringar, om följerätten, om upphovsrätten i informationssamhället, om skyddstiden, om okända verk samt om förvaltningen av rättigheter.
Svensk upphovsrätt
Den svenska upphovsrättslagen (SFS 1960:729), förkortat URL, innefattar de bestämmelser som anges i internationella konventioner och EU-direktiv. De ska tolkas i enlighet med EU-domstolens praxis.
I URL finns bestämmelser om vem som skyddas, vad som skyddas, hur skyddets utformats samt vilken användning som är möjlig med stöd av inskränkningar eller undantag i upphovsrätten. Det finns bestämmelser också om närstående rättigheter samt om ersättning, skadestånd och straff vid otillåten användning (intrång). |
